Känslorna vacklar
Vännen man brukade prata med är borta
Man vet vad man vill,
men inte hur man skall göra
Man måste vara stark

Hej bloggen.
Det var längesedan,
har du saknat mig?

Själv har jag saknat allt.
Jag saknar allt.
Särskilt våren,
eller någon annan tid.
En tid då allt var bra.

Förra sommaren var också bra,
en bit av hösten likaså.
Men våren,
den saknar jag.

Men jag tror inte att handlar så mycket om tid,
egentligen.
Det handlar om människorna.

I vilket fall så saknar jag.
En hel massa.
Det är ett tomrum inom mig.

Sitter varje dag och bara väntar.
Väntar på att det fylls.
Det fylls inte.
Det vidgas.

Jag saknar.
Jag saknar en tid.
En tid så allt var bra.

Dagen till ära så tycker jag att vi alla bör tänka lite extra på alla de människor som fått lida på grund av de händelser som utspelat sig denna dag.
Främst till de som blev utsatta eller påverkade av det som hände i Chile för nu 38 år sedan.
Sedan även lite till de som dog för 10 år sedan, och de som påverkats av det i efterhand. Jag tänker då främst på alla de som dött eller på annat sätt blivit utsatta i USAs krig mot terrorismen.

Jag tycker även att vi kan tänka lite extra på vilka jävla idioter som styrt USA under åren, skitland det där.

Det tycker jag att ni alla bör göra, jag vet att jag gör det.

Ensamheten tränger sig på....

Först tankarna som vägrar försvinna.
Och nu kommer ensamheten och hälsar på.

Underbart.

Det var längesedan vi talades vid,
ensamheten och jag.

Bort. Bort. Bort. Bort.
Ge er iväg, försvinn.

Dumma tankar,
Varför lyssnar ni inte för?
Försvinn sa jag.

Jag vill inte ha er här.
Här,
i mitt huvud.

Försvinn,
och ta alla minnen av honom med er när ni går.
Alla minnena,
varenda ett.

Den här gången var smärtan inte värt det,
den var faktiskt inte det.

Det gör fortfarande ont.
Hur får man det att sluta?

Jag vill inte ha ont.
Jag vill inte vara sönder.

Vem skall laga mig?
Vem skall bygga upp det du förstört?
Vem skall städa upp efter dig?

Eller du hade kanske tänk att jag skulle vara trasig för evigt?
Skulle inte förvåna mig om det var så.
Du tyckte ju om att såra mig.
Det måste du ha gjort.

Så många gånger....
Du visste mycket väl hur jag tog det.
Du är elak på riktigt.
Jag borde tycka riktigt,
riktigt illa om dig.
Men det går inte.

Inte ens en förklaring fick jag.
Du lämnade mig tomhänt.
Inga fina minnen,
de dåliga överglänser dem.

Du förtjänar inte mina känslor.
Du förtjänar inte ett skit.

Jag är inte direkt den första du gör såhär med.
Du är en hemsk människa.

Jag hoppas innerligt att nästa flicka du bestämmer dig för att på ett eller annat sätt tycka mycket om inte råkar ut för samma behandling som vi gjorde.
Jag hoppas innerligt att du är mognare då,
och att du tar väl hand om henne.
Vare sig du har romantiska känslor eller bara vänskapliga.

Jag vill inte se ännu en utsättas för det du gör.

Men vet du vad det värsta är?
Det värsta utav allt är att trotts att du är en sådan rutten människa som inte förtjänar ett skit.
Trotts detta....
Trotts detta så har du något.
Du har något och du har inte lämnat tillbaka det.

Mitt hjärta.
Och vet du vad?
Jag vill ha det tillbaka.

Jag vill inte vara rädd.
Aldrig mer.

Försvinn rädsla,
kom aldrig mer.

Aldrig mer.

För jag klarar det inte,
inte mer nu.
Aldrig mer.

Jag tänkte skriva något djupt, men hittar inte orden.
Då är det inte lätt alltså.

Jag står i ett vägskäl.
Vet inte vart jag skall gå.
Vet inte vilken väg jag skall ta.
Vet inte vart jag skall ta vägen.

Ångesten fyller mig.
Tankarna plågar mig.
Vet inte vad jag skall ta mig till.
Måste härifrån, måste bort.
Ser mig omkring, försöker se bortom. Se vart varje väg kommer leda mig.
Men vägarna försvinner bort i mörkret. Kan inte se vart de slutar.

Ser mig omkring igen.
Inte efter vägarnas slut utan efter någon.
Sträcker ut min hand. Vill att någon tar den.
Ingen tar den.
Ropar ut, ropar efter någon.
Någon som kan hjälpa mig.
Någon som kan ge mig råd.
Någon som bara lyssnar och gör mina tankar klarare.
Någon som kanske kan förstå vart vägarna leder.

Det är tyst.

Jag står i ett vägskäl.
Förtvivlad, ångestfylld.
Vet inte vart jag skall ta vägen.
Vet inte vart jag skall ta mig till.

Försöker ta mig därifrån, men vet inte vart.
Vet inte hur.
Jag sitter fast.
Kan inte med egen styrka ta mig loss.
Ett desperat rop på hjälp.
Men ingen hör.
Så jag står kvar i ett vägskäl.
Ensam med mina tankar.
Plågas.

Att inte veta. Finns det något värre?
När man märker och vet att något är fel.
Att någor har hänt.
Men att inte veta varför.

Jag tror att allt är mitt fel.
Fast det är det säkerligen också.
Men vad vet jag inte.
Varför kan du inte bara berätta för mig?

Istället går jag runt och letar upp varenda fel, varenda brist, som skulle kunna vara orsaken.
Hittar på mina egna inte alltför logiska förklaringar.
De gör så ont.
Men det gör ondare att inte veta.
Att du inte vill berätta för mig, det gör ondare än allt det andra.

Jag mår dåligt.
Skuldkänslorna och hatet mot mig växer mer och mer ju längre tid det går.

Det värker i mitt bröst.

Något är väldigt fel.

Lycka är något att sträva efter, något man vill känna. Uppnå.
Men ju lyckligare man blir, ju längre tid lyckan varar desto ondare gör det. När man slutligen faller.
För faller gör man, förr eller senare faller allt.

Känns som att hela dagen bara gått fel.
Inte bara den här dagen.

Allt blir bara fel.
Det är så mycket.
Stressen tar över, jag orkar ingenting. Jag glömmer allting.
Gråten är nära mest hela tiden.

Allt blir bara fel.