Jag står i ett vägskäl.
Vet inte vart jag skall gå.
Vet inte vilken väg jag skall ta.
Vet inte vart jag skall ta vägen.

Ångesten fyller mig.
Tankarna plågar mig.
Vet inte vad jag skall ta mig till.
Måste härifrån, måste bort.
Ser mig omkring, försöker se bortom. Se vart varje väg kommer leda mig.
Men vägarna försvinner bort i mörkret. Kan inte se vart de slutar.

Ser mig omkring igen.
Inte efter vägarnas slut utan efter någon.
Sträcker ut min hand. Vill att någon tar den.
Ingen tar den.
Ropar ut, ropar efter någon.
Någon som kan hjälpa mig.
Någon som kan ge mig råd.
Någon som bara lyssnar och gör mina tankar klarare.
Någon som kanske kan förstå vart vägarna leder.

Det är tyst.

Jag står i ett vägskäl.
Förtvivlad, ångestfylld.
Vet inte vart jag skall ta vägen.
Vet inte vart jag skall ta mig till.

Försöker ta mig därifrån, men vet inte vart.
Vet inte hur.
Jag sitter fast.
Kan inte med egen styrka ta mig loss.
Ett desperat rop på hjälp.
Men ingen hör.
Så jag står kvar i ett vägskäl.
Ensam med mina tankar.
Plågas.