Någon sa idag att jag var lik henne. Jag skrattade.
Hon är vacker.

Ett skrik.
Ett hav av bilder. Ett hav av känslor.
Ilska, hat, kärlek, lidande, förtvivlan.
Skrik, gråt, arga röster.
Få dem att försvinna.
Bort, bort, bort.
De är kvar. De försvinner inte.
Alla detaljer, så klara. Så tydliga. Varför?
Scenen som spelas upp framför mig. Jag har varit här förut, jag vet hur det slutar.
Vill inte se slutet, inte igen.
Bort, bort, bort. Men försvinn då.
Samma, fast ändå inte. Gråten, skriken, tårarna, vreden, hoten, de arga orden ifrån hans mun.
Jag kurar ihop i ett hörn. Rädslan. Den avlägger en visit, inom mig. Måste våga, måste vara stark. Vill inte se detta mer. Vill få det att sluta.
Hjärtat bultar hårt.
Jag är rädd. Men det är även hon, livrädd. Det borde hon vara, för jag vet. Jag vet ju. Hur det slutar. Det är inte bra, inget bra alls.
Men det är ju hon. Det är inte samma. Det kanske inte måste sluta samma, måste vara stark. Måste fånga modet. Har ingenting kvar, vad finns det att förlora?
Benen börjar skaka, men jag lyckas ställa mig på dem. Jag tar ett steg framåt, sedan ett till. Jag är nära, så ohyggligt nära. Jag sträcker fram en arm, men jag greppar bara i luften.
Jag särar på läpparna, försöker klämma fram ett ljud. Ett skrik. Men bara hennes hörs. Hennes desperata skrik som blandats med gråten. Paniken kommer.
Jag vill ju inte. Jag försöker blunda, vill inte se. Sätter händerna över öronen, vill inte höra.
Bort, bort, bort. FÖRSVINN.
Jag skriker inombords.
Det misslyckas, även fast jag blundar så hårt jag kan så ser jag. Även fast jag pressar handflatorna mot mina öron så hör jag.
Jag flyttar händerna från öronen, öppnar ögonen. Jag sträcker ut en arm, måste få bort ondskan. Skräcken.
Det är han, han är ondskan. Allt är hans fel, måste göra något åt det.
Försöker slå, sparka, ta tag, men förgäves. Mina händer tycks inte ens nudda. Ändå är jag så nära.
Så nära, men ändå så långt borta på något mystiskt vis.

En tår rinner nedför kinden.
Det finns bara en sak att göra, kan bara stå här och bevittna det hela. Höra hennes desperata skrik, se tårarna. Utan att ha möjligheten att göra något.
Jag vet hur det slutar, vill inte se slutet. För jag vet ju.
Slutet kommer. Det blir tyst, så tyst.
Golvet blir rött. Blod. En kropp, hennes kropp. Förstörd. Blodig, hennes blod. Och han, han försvinner bort.  Jag går fram till henne, försöker röra, vill inte se henne så. Det går inte.
En osynlig barriär mellan oss. Vem är jag? Var är jag?
Varför hörs jag inte? Varför såg de mig inte? Varför kan jag inte röra?
Vad hände egentligen?

Rummet försvinner, jag svävar. Bort.
Vart?
Det blir suddigt. Det stannar. Detaljerna blir tydliga, så fruktansvärt tydliga.
Ser mig omkring, en kyrkogård. Jag sätter mig på huk, studerar graven framför mig.
Blommor, en hel massa blommor. Precis framför stenen, en stor bukett vita liljor. Mina favoritblommor. Blir helt hänförd av deras skönhet.
Men särar på blommorna i buketten, av nyfikenhet.
Då ser jag texten på stenen. Jag stelnar till. Jag förstår nu, allt blir så klart.
Graven är min.

Jag såg ned på hennes livlösa kropp där den låg i en pöl av blod på marken. Vad hade jag gjort? Paniken växte inom mig. Jag önskade innerligt att jag kunde vrida tillbaka tiden och göra det gjorda ogjort. Vad skulle hända nu?
Först måste jag göra mig av med kniven som ännu vilade i min hand. Men vart? Jag hade ännu inte rört mig, jag stod bara kvar med tankarna snurrande i mitt huvud. Jag vill bara skrika åt dem att försvinna, men då skulle kanske någon höra mig. Jag vill bara springa härifrån, nu! Okej Yuki, lugna ner dig nu. Såja ta ett djupt andetag, andas in andas ut. Sådär, nu måste jag behålla lugnet inom mig en stund till. Först måste jag göra mig av med kniven, men hur?
Jag tittade omkring, studerade omgivningen. Jag hade inte märkt det fören nu men det rann det en liten bäck intill oss, fast inte jätteliten… Den var nog tillräckligt stor för att föra med sig ett föremål som det jag hade i min hand. Jag rörde mig i riktning mot bäcken, böjde mig ner och släppte kniven. Jag satt kvar hukad vid bäcken och såg kniven föras bort med vattnet.
Nudå? Fanns det fler spår som skulle kunna avslöja mig? Jag såg mig omkring igen. Hittade inga spår förutom blodet på min tröja. Men kan jag verkligen bara springa härifrån? Kroppen då? Hennes lilla kropp, så skör den hade varit. Så lätt det hade gått att trycka in en kniv i den, det var otäck hur lätt det hade varit. Men hade jag haft något val, egentligen? Nej. Och inte heller har jag någon val nu, om jag hittas här med hennes blod på min tröja är väll det bevis nog. Jag måste hem, nu.
Jag tog upp min kappa som låg slängd på marken bara någon meter ifrån hennes kropp. Den hade klarat sig, skönt. Jag drog på mig den och tackade gudarna för att jag haft med mig den trotts att jag inte haft den på mig. Tröjan syntes inte. Blodet syntes inte. Och nu, fort hem. Jag sprang så fort benen bar mig ända hem.
När jag kom in drog jag av mig kappan och krängde av mig tröjan och körde dem i tvättmaskinen. Sedan tog jag av mig resten och tog en lång varm dusch, ifall att. Jag torkade mig varsamt och hängde tvätten på tork. Jag klädde på mig och fixade iordning mitt hår.
Allt måste verka som vanligt sen när de kommer. Vad ska jag hitta på då? Datorn.
Jag hamnar på youtube och tittar på Dir En Grey’s nya pv Hageshisa To, Kono Mune No Naka De Karamitsuita Shakunetsu No Yami, Åh vad jag älskar Dir En Grey. Nä nu blir det SuG’s 39Galaxyz, den är lika glad och härlig som vanligt och äntligen kan jag slappna av. Då när jag äntligen lyckats slappna av kommer det.
Jag stelnar till vid ljudet av den gälla signalen. Jag masar mig långsamt upp från stolen och ut i hallen. Innan jag öppnar ber jag en tyst bön. Men gudarna besvarar inte mina böner. Utanför dörren stod Akane.
Hennes ögon var rödsprängda, och jag förstod att det var av gråt, hon var helt osminkad, hon som annars knappt gick osminkad ens hemma, och hennes hår saknade sin vanliga vackra lyster. Sekunderna var evighetslånga och jag visste vad hon skulle säga. Tillslut öppnade jag munnen. ”Vad är det som har hänt?” Smart Yuki, toppen. Seriöst, kan jag aldrig hålla käften? Nu kommer hon att fatta, det är kört.
Vad ska jag göra nu? Springa härifrån? Fly som en jävla fegis och vara jagad och hatad för alltid? Nej. Skulle jag kanske kunna snacka mig ur det här? Varför kom inte orden nu när jag behövde dem? Allt detta for igenom mitt huvud på en bråkdels sekund. För Akanes svar kom strax efter min fråga och avbröt mina tankar. ”Åh Yuki det är förfärligt!” Hon tog ett djupt andetag, samlade sig.
Nu kommer det, fan också. Jag vill inte höra. Jag vill bara skrika, jag vill bara bort. Innan jag hann agera så hördes Akanes röst igen. ”Det är Isuzu...” Tystnad, igen. Jag suckade inombords. När ska den här tortyren ta slut? ”Hon... hon...” började Akane men hejdades av sina snyftningar. ”Hon... hon är död Yuki, död” Det var något som brast när Akane uttalade det där sista och hon började gråta. Hon vek sig dubbelt och stod där och hulkade och jag stod bara och tittade på.

Någon timme efter att Akane gått och det plågsamma mötet var över så satt jag fortfarande i soffan och stirrade på väggen så som jag hade gjort ända sen Akane lämnat mig. Det är helt tomt. Inte ens tankarna gör mig sällskap. Jag klarade inte tystnaden längre, så jag tog upp min ipod, satte på mig hörlurarna och tryckte på blanda spår.
Jag hörde ljudet av Rukis röst när han viskade ”Reila” i mitt öra. Jag satt i stillheten och sjöng med, hela versen. Nu kom refrängen. ”Reila... Kimi no na wo yonde mitemo. This voice does not reach you...” Något brast inom mig.
Det blev vått på min kind. En tår, sakta rullandes nerför min kind. Och den följs av flera. Orden ringer i mitt huvud. Kimi no na wo yonde mitemo, this voice does not reach you. Min mun öppnades och ut kom en viskning. ”Even if I try to call out your name, this voice does not reach you...” En ny flod av tårar och gråt. Jag lade mig ner i soffan, borrade ner ansiktet i kudden som låg där. Jag grät, på riktigt.
Först nu kom alla känslorna inom mig fram.
Jag hade inget känt när jag tryckt kniven i hennes bröst.
Jag hade inget känt när jag efteråt tittade ned på hennes livlösa kropp.
Jag hade inget känt när jag i rasande fart sprungit hem.
Jag hade inget känt när Akane kommit med beskedet.
Men nu... Nu var döden så uppenbar. Isuzu är död. Hon är borta, för alltid. Och det är mitt fel. Mitt, mitt, mitt, bara mitt fel. Bilden av Akane, hulkande, förstörd, såg jag plötsligt i mitt inre. Jag hade berövat henne hennes enda dotter, jag hade orsakat henne ett sådant lidande. Jag såg in i spegeln, men jag såg inte mig själv. Jag såg ett monster.

Dagarna gick och varje dag var den andra lik. Jag bara satt och stirrade framför mig, kämpade för att hålla tillbaka tårarna som vällde upp inom mig.
Det var mars, som tur var. De flesta var lediga och likaså jag. Men att vara för mig själv fick ångern, smärtan och hatet mot mig själv att växa för var dag som gick.
Jag fick besök av polisen men klarade mig utan misstankar. Vet inte vad de frågat eller vad jag svarat. Allt som hänt sedan jag fått besök av Akane den där eftermiddagen var som i en tjock dimma.

Isuzu’s begravning ägde rum inte alls långt efter hennes död.
Men jag klarade inte av att närvara. Utan satt hemma med tankarna istället.
Dagarna fortsatte att passera och tre dagar efter att hennes kropp jordfästs besökte jag hennes grav.
Hon vilade på en liten kyrkogård vid ett shintotempel en bit utanför Hokkaido. Jag tog bussen dit ut. Men jag klarade det inte.
När jag såg hennes namn på gravstenen så brast det och jag åkte med bussen hem igen.
Jag tittade ut genom fönstret på bussen och när jag såg det lilla templet bli allt mindre så insåg jag att det bara finns en sak att göra.

Nu är jag tillbaka igen.
Tillbaka i parken.
Tillbaka i den lilla dungen i parkens ena hörn, dit ingen kommer.
Tillbaka på platsen där allt hände.
Om jag ändå kunde berätta för någon.
Om jag ändå kunde dela med mig av tankarna som förföljde mig och gnagde i mitt huvud.
Om jag ändå kunde dela bördan jag bar med någon.
Men det går inte.
Vad skulle hända då?
Skulle de ens tro mig?

Jag skakade på huvudet.
Bort med tankarna.
Försvinn!
Måste fokusera på det jag ska göra nu.

Tomt.
Det känns helt tomt. Inga tankar som gnager i mitt huvud.
Ingenting.
Bara tomhet.
Fötterna som förflyttar sig själva fram till bäcken, följer den en bit.
Ögonen som ser någon glänsa bland trasslet av kvistar som fastnat vid några stenar.
Knäna som böjer sig helt naturligt.
Handen som plockar upp det glänsande föremålet och stoppar det innanför jackan.
Allt sker automatiskt.
Fötterna vänder och går.

Går, går, går….
Det tar aldrig slut.
Ändå är slutet nära. Så sjukt nära. Snart kommer det, snart är allt över. Snart ska min smärta få ett slut. Skulden betalas av. Allt ska sluta, hon ska få ro.
Bussen.
Jag stiger på liksom i trans.
Ser hans läppar som rör sig. Hör inga ljud. Minns inte hur man lyfter fötterna, tar mig ändå framåt. Minns inte hur men sitter ner plötsligt. Ser ut igenom fönstret, ser inte det vackra landskapet. Minns inte att jag rört mig, står plötsligt inne i templet.
Blundar, öppnar ögonen igen. Känns som att jag vaknar från en djup sömn men har inte sovit. Träder längre in i gudstjänsthallen. Sätter mig på knä, blundar. Känner hur kami fyller mig. Jag slår upp ögonen, blicken fastnar på inskriptionen på väggen.
”Det finns ändå ingen plats,
där det gudomliga inte är;
inte ens det väldiga havet
med dess tusen svallande vågor
eller bergets klippiga sidor.”
Mina läppar kröktes, en viskning. ”Kami…”
Det går inte att skjuta upp det längre.
Jag reste mig sakta och gick ut ur byggnaden. När jag väl stod där utanför vände jag mig halvt om mot det rödmålade templet, som för att finna styrkan. Stegen var mer bestämda nu, jag stannade först framme vid hennes grav. Den här gången gick det, ångesten var inte lika stor. Men så vet jag ju också. Jag vet ju vad som komma skall.

En kylig vindpust.
Minnet kom över mig, mitt första möte med Isuzu.
Det var en kall dag mitt i vintern, julafton. Det var marknadsstånd överallt och folk uppträdde. Det rådde en trevlig julstämning.
Det var min första jul i Hokkaido och jag tillbringade julaftonen men några vänner som jag hunnit skaffa mig.
Vi gick runt och tittade på allt, skrattade och hade det trevligt när vi mötte Isuzu och hennes kompisar. Akira, en av mina vänner, kände en utav Isuzus kompisar så vi slog oss samman. Jag och Isuzu hamnade lite bakom de andra. Hon frågade mig lite vad jag hette och så, jag svarade och frågade i min tur henne samma frågor. Vi gick under tystnad.
Små vita flingor singlade ner genom luften. Isuzu fångade upp några i handen. ”Så vackra….” sa hon. Sedan log hon mot mig ”Precis som du”. Jag minns att jag rodnade, Isuzu log vidare och tillade ”Ditt namn passar dig verkligen Yuki, du är vacker, kall i början men ju längre man håller i dig så tinar du och du är så skör, precis som yuki”. Jag sa inget, inte hon heller. Men ju mer jag tänkte på det hon sagt desto mer gick det upp för mig att hon hade rätt. Isuzu såg verkligen människor på riktigt, jag undrar fortfarande hur hon gjorde. Ibland frågade jag henne men hon bara skrattade och sa att hon inte visste, det bara kom sig naturligt.

När jag såg hennes leende i mitt inre hatade jag mig om möjligt ännu mer.
Jag stoppade in handen innanför jackan och tog fram kniven jag hade där innanför. Samma kniv som genomborrat Isuzus bröst. Jag höjde kniven och skulle just trycka in den i mitt bröst när jag mindes. Hela händelseförloppet vid Isuzus död hade varit helt suddigt. Det enda jag kunnat minnas fram tills nu var kniven i min hand när den genomborrade hennes bröst, och sedan efteråt när hon legat död framför mina fötter. Men allting kom tillbaks till mig nu.

Det började med ett telefonsamtal.
”Kom till dungen i parken, skynda dig”
Jag sprang allt vad jag orkade. Hjärtat dunkade hårt i bröstet, vad hade hänt? När jag kom fram var det redan försent. Mina ögon spärrades upp och jag bara gapade, försökte forma ord med inga ljud kom ur min mun. ”Yuki” hennes tunna röst. Hon lät så skör, så bräcklig. ”Yuki… Jag älskar dig, det vet du. Men jag orkar inte mer nu, jag orkar inte mer” Tårar. De rann nerför hennes kinder och nerför mina. Jag satte mig ner på knä bredvid henne. ”Snälla lämna mig inte. Snälla…” Min röst var klen, den dog bort i vinden. ”Du lovade, du lovade” skrek jag, det brast. ”Du lovade ju, du lovade att det alltid är vi. Du och jag Isuzu, du och jag” Tystnaden lades sig, tårarna rann. En viskning ”Jag följer med dig” Men så blev det inte.
Istället gjorde jag slut på hennes lidande.

Jag lade ner kniven bredvid mig och grävde ett hål i jorden bredvid Isuzus grav och begravde kniven i det. Jag kommer inte att behöva den mer nu. Jag bad en bön för hennes ande, sedan reste jag mig. Jag borstade bort jorden från mina knän, satte mig på bussen och åkte hem.Hela vägen hem hade jag bilden av Isuzu i mitt huvud, bilden av henne när jag kommit till parken. Hur hon låg där i en pöl av blod med handlederna uppskurna och kniven bredvid sig. Och med hennes sista ord ringades i huvudet.
”Yuki, lev. Fortsätt att leva utan mig, lev lyckligt. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra. Du betyder mest för mig, du är min allra bästa vän. Därför ber jag dig nu Yuki, ge aldrig upp. Lev, lev för mig.

Kom in på både första och andravalet.
Toppen.

Har väl cirka en månad på mig nu.
Ett extremt svårt beslut det där.
Panik.
Ångest.

Helvete....