Glömde skriva om detta.
Men den 11/11 så åt jag gratis tårta på Kungsgatan ♥
Den var bara 600 meter lång.

Sitta och plugga med en Johanna.
Vad gör man annars på en fredagskväll?

Jag har en känsla av att jag var aningen trött igår.

Känslan är där igen. Känslan är så stark.

Jag ser henne.

I mitt huvud ser jag henne, hon står där.

Jag vänder mig snabbt om.

Blickar bakåt på den väg jag kom ifrån. På grusvägen och in mellan träden.

Tomt.

Det finns ingen där.

Jag fortsätter gå. Känslan kommer tillbaka till mig igen. Jag sneglar bakåt.

Tomt.

Och igen.

Tomt. Tomt. Tomt. Tomt. Tomt.

Det finns ingen där.

Jag är väl medveten om att ingen finns där.

Ändå vänder jag mig om gång på gång.

Men hon står där.

I mitt huvud står hon där på grusvägen.

En liten gestalt. Så tydlig men ändå inte.

Jag vänder mig om.

Tomt.

Tomt & stilla.

Jag börjar gå allt snabbare.

Jag vill ut.

Jag sneglar med jämna mellanrum över min axel.

Tomt. Tomt. Tomt.

Ändå griper den tag i mig.

Rädslan.

Jag börjar småspringa. Ökar takten hela tiden. Jag vill ut.

Ut.

Bort.

Sneglar över axeln.

Tomt.

Benen stannar. Jag flåsar.

Jag tittar upp under luggen som hänger ner i ansiktet.

Ett leende sprids över mina läppar.

Jag är ute.

Måste lugna ner mig.

Några djupa andetag och sedan hem. Känslan är inte längre där.

Det är öppet och solen lyser faktiskt, jag slipper rädslan.

Vrider om nyckeln i låset, dörren går upp.

Jag går in.

Jag är ensam.

Känslan kommer tillbaka. Likaså rädslan.

Det är fortfarande ljust men här inne hjälper inte det så mycket.

Jag trycker igång radion.

Måste ha ljud. Klarar inte tystnaden.

Det känns genast lite bättre.

Tankarna snurrar.

Borde jag kanske prata med någon?

Jag vill inte vara rädd.

Varför måste jag vara rädd?

Det har pågått ett litet tag nu.

När tar det slut?

Tar det någonsin slut?

Hopplösheten sköljer över mig.

En tår.

Blundar.

Rycker till.

Allt blir värre när jag blundar.

Minns morgonen. Kunde inte stänga ögonen när jag duschade.

Paniken bosatte sig i min kropp.

Rädslan.

Känslan.

Det är hemskt. Och inte första gången direkt.

När ska det sluta?

It never ends, it never ends…

Leendet når åter mina läppar.

Låttexter verkar vävas in automatiskt i mina tankar idag.

Jag fastnar i mina tankar.

Inte bra.

För jag vet.

Jag vet ju att förr eller senare hamnar tankarna hos henne.

Hon som bara jag ser. Hon som skrämmer mig.

Varför är det bara jag som ser?

Är de något fel på mig?

Känslan kommer tillbaka som alltid när mina tankar når henne.

Känslan.

Känslan av att vara iakttagen.

Jag ser mig omkring.

Ensam.

Paniken.

Rädslan.

Måste sluta tänka på henne.

Jag går in på mitt rum. Måste sysselsätta mig med något.

Tiden försvinner iväg. Hon finns inte där.

Inte förrän natten tar vid.

I drömmens värld är jag immun.

Eller var jag.

Fram tills nu.

Känslan.

Rädslan.

Ett till synes övergivet hus.

Möblerna övertäckta. Tjocka lager damm och smuts.

Jag vänder mig om.

Rycker till.

Hon är där.

Inte bara i mitt huvud. Hon står framför mig.

Stirrar på mig på samma sätt som hon alltid gjort i mitt huvud.

Hon ser likadan ut.

Långt svart rakt hår som hänger ner.

Ett långt nattlinne som når till fötterna, lite spets i kanterna.

Gräddfärgat, nästan vitt. Och på något vis lite gammaldags, men fortfarande vackert.

Hennes hy är så blek. Men inte så blek att det ser omänskligt ut.

Hon är barfota.

Armarna hänger längs sidorna.

I högra handen, en nalle.

Hon håller den i handen, som hon alltid gör.

I mitt huvud har jag dock aldrig kunnat urskilja hennes ansikte.

Men nu är det synligt.

Hennes stora mörka ögon som stirrar rakt på mig.

Ångest.

Rädsla.

De skvallrar.

Plötsligt står hon bara någon meter ifrån mig.

Hon rör sig.

Hennes vänstra hand sträcks ut mot mig.

Jag ser rakt in i hennes ögon.

Ett desperat rop på hjälp.

Sedan går allt så snabbt.

Jag hinner inte med. Förstår inte vad som händer.

Något mörkt kastar sig över henne.

Plötsligt är det borta.

Rött.

Allt blir rött.

Hon, en liten flicka på en fem-sex år, ligger på golvet framför mig.

Handen fortfarande utsträckt.

Hennes vackra nattlinne färgas rött.

Blod.

Hon ligger i en pöl av blod.

Jag böjer mig ner.

Sträcker ut min hand.

Tar hennes utsträckta lilla hand i min.

Den natten var en natt, precis som alla andra. Och även denna natt skulle så småningom övergå till morgon.

Den morgonen var en morgon, precis som alla andra.

Den morgonen skulle en mamma, en mamma bland miljoner andra. Hon skulle vakna. Hon skulle komma att gå upp. Hon skulle komma att gå in i sin dotters rum för att finna sin 15 åriga dotter ligga orörlig i sin säng.

Livlös.

Edvin hälsade på i lilla Trollhättan, det resulterade i bland annat en fika.