Bild: Camilla d'Errico

På natten är jag astronaut och jag går på månen. Jag sätter andlöst ner den ena foten och lyfter sedan den andra. Och under ett långt ögonblick svävar jag fritt i luften. Det är mörkt och tyngd-löst. På denna ökända planet är varje steg en rädsla för att aldrig mer få fast mark under fötterna. Hjärtat bankar hårt. Jag är astronaut och jag går på månen. Det är bråttom. Jag har bara några minuter på mig att samla in det material som skall ge människorna svar på alla frågor ... Min stora fasa är att jag aldrig skall kunna återvända till jorden. Hon svävar där långt borta, blåvit och lysande. Stjärnorna gnistrar omkring henne. Hon är fruktansvärft bräcklig. Plötsligt hör jag ett stort bultande hjärta slå. Det fyller hela universum.

----

Texten jag valde att framför när jag skall göra färdighetsprov på fredag. Kan den nästan, usch. Är rädd att jag skall glömma något!
Men i alla fall. Vacker text, jag gillar den. Skarpt.

Bild: Camilla d'Errico