Ett skrik.
Ett hav av bilder. Ett hav av känslor.
Ilska, hat, kärlek, lidande, förtvivlan.
Skrik, gråt, arga röster.
Få dem att försvinna.
Bort, bort, bort.
De är kvar. De försvinner inte.
Alla detaljer, så klara. Så tydliga. Varför?
Scenen som spelas upp framför mig. Jag har varit här förut, jag vet hur det slutar.
Vill inte se slutet, inte igen.
Bort, bort, bort. Men försvinn då.
Samma, fast ändå inte. Gråten, skriken, tårarna, vreden, hoten, de arga orden ifrån hans mun.
Jag kurar ihop i ett hörn. Rädslan. Den avlägger en visit, inom mig. Måste våga, måste vara stark. Vill inte se detta mer. Vill få det att sluta.
Hjärtat bultar hårt.
Jag är rädd. Men det är även hon, livrädd. Det borde hon vara, för jag vet. Jag vet ju. Hur det slutar. Det är inte bra, inget bra alls.
Men det är ju hon. Det är inte samma. Det kanske inte måste sluta samma, måste vara stark. Måste fånga modet. Har ingenting kvar, vad finns det att förlora?
Benen börjar skaka, men jag lyckas ställa mig på dem. Jag tar ett steg framåt, sedan ett till. Jag är nära, så ohyggligt nära. Jag sträcker fram en arm, men jag greppar bara i luften.
Jag särar på läpparna, försöker klämma fram ett ljud. Ett skrik. Men bara hennes hörs. Hennes desperata skrik som blandats med gråten. Paniken kommer.
Jag vill ju inte. Jag försöker blunda, vill inte se. Sätter händerna över öronen, vill inte höra.
Bort, bort, bort. FÖRSVINN.
Jag skriker inombords.
Det misslyckas, även fast jag blundar så hårt jag kan så ser jag. Även fast jag pressar handflatorna mot mina öron så hör jag.
Jag flyttar händerna från öronen, öppnar ögonen. Jag sträcker ut en arm, måste få bort ondskan. Skräcken.
Det är han, han är ondskan. Allt är hans fel, måste göra något åt det.
Försöker slå, sparka, ta tag, men förgäves. Mina händer tycks inte ens nudda. Ändå är jag så nära.
Så nära, men ändå så långt borta på något mystiskt vis.

En tår rinner nedför kinden.
Det finns bara en sak att göra, kan bara stå här och bevittna det hela. Höra hennes desperata skrik, se tårarna. Utan att ha möjligheten att göra något.
Jag vet hur det slutar, vill inte se slutet. För jag vet ju.
Slutet kommer. Det blir tyst, så tyst.
Golvet blir rött. Blod. En kropp, hennes kropp. Förstörd. Blodig, hennes blod. Och han, han försvinner bort.  Jag går fram till henne, försöker röra, vill inte se henne så. Det går inte.
En osynlig barriär mellan oss. Vem är jag? Var är jag?
Varför hörs jag inte? Varför såg de mig inte? Varför kan jag inte röra?
Vad hände egentligen?

Rummet försvinner, jag svävar. Bort.
Vart?
Det blir suddigt. Det stannar. Detaljerna blir tydliga, så fruktansvärt tydliga.
Ser mig omkring, en kyrkogård. Jag sätter mig på huk, studerar graven framför mig.
Blommor, en hel massa blommor. Precis framför stenen, en stor bukett vita liljor. Mina favoritblommor. Blir helt hänförd av deras skönhet.
Men särar på blommorna i buketten, av nyfikenhet.
Då ser jag texten på stenen. Jag stelnar till. Jag förstår nu, allt blir så klart.
Graven är min.