Bort. Bort. Bort. Bort.
Ge er iväg, försvinn.

Dumma tankar,
Varför lyssnar ni inte för?
Försvinn sa jag.

Jag vill inte ha er här.
Här,
i mitt huvud.

Försvinn,
och ta alla minnen av honom med er när ni går.
Alla minnena,
varenda ett.

Den här gången var smärtan inte värt det,
den var faktiskt inte det.

Det gör fortfarande ont.
Hur får man det att sluta?

Jag vill inte ha ont.
Jag vill inte vara sönder.

Vem skall laga mig?
Vem skall bygga upp det du förstört?
Vem skall städa upp efter dig?

Eller du hade kanske tänk att jag skulle vara trasig för evigt?
Skulle inte förvåna mig om det var så.
Du tyckte ju om att såra mig.
Det måste du ha gjort.

Så många gånger....
Du visste mycket väl hur jag tog det.
Du är elak på riktigt.
Jag borde tycka riktigt,
riktigt illa om dig.
Men det går inte.

Inte ens en förklaring fick jag.
Du lämnade mig tomhänt.
Inga fina minnen,
de dåliga överglänser dem.

Du förtjänar inte mina känslor.
Du förtjänar inte ett skit.

Jag är inte direkt den första du gör såhär med.
Du är en hemsk människa.

Jag hoppas innerligt att nästa flicka du bestämmer dig för att på ett eller annat sätt tycka mycket om inte råkar ut för samma behandling som vi gjorde.
Jag hoppas innerligt att du är mognare då,
och att du tar väl hand om henne.
Vare sig du har romantiska känslor eller bara vänskapliga.

Jag vill inte se ännu en utsättas för det du gör.

Men vet du vad det värsta är?
Det värsta utav allt är att trotts att du är en sådan rutten människa som inte förtjänar ett skit.
Trotts detta....
Trotts detta så har du något.
Du har något och du har inte lämnat tillbaka det.

Mitt hjärta.
Och vet du vad?
Jag vill ha det tillbaka.